Det är självklart långtifrån första gången mina godvilliga handlingar slår slint, men den nu känns det annorlunda. Den här gången kan inte mitt tålamod rädda mig från pessimismens stickiga omfamning. Jag har alltid sett mig som en välgörare; någon som rättar till skyltar och håller dörrar öppna. Och det är någon som jag gärna vill fortsätta att vara. Men frågan är om samhället verkligen vill ha en god samarit. Det verkar inte så. Med tanke på min belöning verkar det istället som om karma förespråkar bohemisk klädsel framför speglad lycka.
Trots dessa dystra tankegångar viker jag just nu ihop kjolen för att leta reda på dess rättmätige ägare. De namnlösa strumpbyxorna behåller jag. De verkar absorbera fukt ganska bra - och jag behöver torka golven imorgon.
"Det är svårt att finna en situation där jag kan
ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor. "
Hur som helst är det trisslotten som besvärar mig. Jag hittade den givetvis i samma samling kläder som slängdes på mig, men ska jag lämna tillbaka den? Den krigarsjälen som kastade den på mig när jag försökte hjälpa henne att lyfta tvättkorgen kanske inte skulle uppskatta mina ansträngningar särskilt mycket. Är mitt guldhjärtade beteende värt att behålla? Dagens samhälle verkar inte tycka det, och Söderbergs alter ego skulle förmodligen behålla lotten också.
Jag antar att den egentliga frågan är om det fortfarande finns plats för den gode välgöraren i det svenska samhället. Kanske lämnade vi gentlemännen kvar i 90-talet?
//Rick - en välgörare för tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar