Ett Eiffeltorn i Stockholm

Efter att ha placerat muggen prydligt vid tallriken, såg jag skymten av någonting i kanten av mitt synfält. När jag höjde blicken fångade någonting på andra sidan fönstret mina blick. Kaféet där jag åt min lunch var litet, och knappast en plats för mirakel, men där stod hon i alla fall; ett ivrigt gäckande faktum inför min teori om att ingenting intressant kan hända vid lunchtid.

En minst sagt egendomlig syn. Hon ägde ett härdat ansikte som talade för att han upplevt mer än 70 vintrar, ett rosafärgat hår och tre ringar som satt med jämna mellanrum längs näsan. Hennes högklackade skor matchade utan tvivel hennes hår, om man bortsåg från de oljefläckar som samlats längs det latexliknande materialet. Hennes blick gick snabbt mellan två punkter: handtaget och pedalen på den EU-moped hon försökte trampa igång.

Jag var ordlös av förvåning. Mina ögon måste ha varit stora som tekoppar medan jag förstummad kryssade över en punkt på min interna upplevelselista. När jag hade sagt att jag någon gång ville se en gammal tant starta en lila moped så kunde jag knappast ha varit allvarlig. Eiffeltornet och de egyptiska pyramiderna hade jag faktist räknat med att se någon gång efter mina studier, men detta...

Efter att ha fått igång mopeden och gett mig en misstänksam blick brummade den egendomliga kvinnan iväg. Jag blinkade ett par gånger i ett försök att sluta stirra. Efter ytterligare ett par blinkningar och en självproducerad örfil, återgick jag till att dricka upp mitt nu svala kaffe.

Det verkade onekligen som en viss programledare hade haft rätt: Ingenting är omöjligt.