Inglorious Basterds

Den lekfulla och kontroversielle regissören Quentin Tarantino har ännu en gång sparkat sig in i det amerikanska kulturlivet. Den här gången med en film om hämnd, borttappade skor, och komiska accenter.

Inglorious Basterds utspelar sig under andra världskriget. Vi följer en samling människoöden som bakom de blodiga linjerna binds ihop och går isär allteftersom Tarantino leker med kameravinklar och cinematiska referenser. Filmen bjuder bl.a. på berättelsen om den föräldralösa dottern som startar sin egen biograf, en judisk gerillagrupp, och en hänsynslös SS-officer – fantastiskt porträtterad av Christoph Waltz.

Skådespelarensemblen är för övrigt lika bemärkt som regissörens rörliga berättarstil. Brad Pitt, Eli Roth, Mélanie Laurent och Diane Kruger har samtliga en molnfri närvaro under de 2 ½ timmar som den historiskt avvikande storyn kräver. Även Mike Myers (Austin Powers, Shrek mfl.) gör en kort men iögonfallande insats under den första timmen som en brittisk officer.

"Filmen är nämligen mer flerspråkig
än ett onyktert Bellmansällskap"

Mellan alla ”jolly good” och utdragna vokaler som Pitt och Myers framför, måste tittaren därtill ofta söka efter textraden i skärmens botten. Filmen är nämligen mer flerspråkig än ett onyktert Bellmansällskap. Tyska, italienska, och franska repliker blandas oavbrutet i konversationerna, och har ofta en stor roll i händelseförloppet.

Bortsett från en underhållande karaktärsformalia och ett omfångsrikt språkbruk, bjuder Tarantino också frikostigt på sin 1900-talsinspiration under filmens gång. Vi upplever en kombination av både Spaghetti-westerns och kultförklarade krigsfilmer som The Dirty Dozen. Som en filmfantast kommer du med andra ord tveklöst att uthärda många ”Aha!”-upplevelser mellan de första kapitelmarkörerna. (De bästa scenerna är dock de unika. Vänta ivrigt på källarsekvensen!)

Sammanfattningsvis kan man säga att ett generellt omdöme av Inglorious Basterds kan jämföras med de av Tarantinos andra filmer; den är vild, oförutsägbar och grotesk, men samtidigt rogivande, episk, och vacker.

4/5 - En underbar filmupplevelse i ett oregelbundet, hänsynlöst format.

Rick'

Top 5 platser man hamnar på när man har druckit för mycket

Top 5: Platser man hamnar på när man har druckit för mycket.

5. Sergels torg.
4. Ett trapphus
3. Asfalten utanför Drivethroughn på McDonalds.
2. En sliten tygsoffa.

1. En Hästens-säng med en lismande häxa som man förr endast har umgåtts med för att få gratis tillgång till en golfklubb.

Fan också.

Häxfredag

Äntligen fredag. I morse hade jag endast en plan: proppa munnen full med choklad och se hela första säsongen av Frasier. Men efter studierna hann jag knappt sätta på mobilen innan Sms:en kom in.

Alla var från Katherine. Det som hände igår var uppenbarligen inte en engångsföreteelse som jag hade hoppats. Nu vill hon "gå ut" senare ikväll. (Det verkar som det i alla fall - alla smileys och utropstecken gjorde hennes meddelanden ganska svåra att översätta.)

Jag undrar om jag kan stå ut med att träffa hennes "väninnor" igen. Sedan den outhärdliga lunchen då jag träffade de fyra häxorna har de endast visat sig i mina värsta mardrömmar.

Jag kan svära på att de enda ämnena som togs upp under denna lunch från helvetet var Möbler, Paradise Hotel, och Pengar (de verkar sannerligen älska att se ner på arbetande människor). Djävulens nymfer, utan tvekan.

Samtidigt upplever jag lika få valmöjligheter som jag gjorde igår. Jag följer med. Om så bara för att uppleva vad som väntar mig på andra sidan floden Styx.

Fan. Inget golfmedlemskap kan vara värt det här.

Min uppoffring

En av fördelarna med en snobbig studiekollega är tillgången till de bra golfbanorna.

Jag uppskattar nog Katherines medlemskap mer än hon gör. Det finns inte många sysselsättningar som är mer rogivande än att slå iväg några bollar över ett finklippt gräslandskap.

I eftermiddags hamnade däremot denna lugnade oas i en sandstorm. Tills idag hade vi alltid varit minst tre som spelade, men idag hade Katherine endast bjudit in mig. I början hade jag ingenting emot det mindre sällskapet, men snart fick jag reda på att hennes motiv inte hade någonting att göra med golf. Det blev uppenbart efter de första golfbollarna; om de varma blickarna och det ljusa tonfallet inte var nog, så skingrade den vackra klädseln och hennes oblyga närmanden alla andra möjligheter.

Vanligtvis skulle jag uppskatta denna charmerande ritual, men det finns ingenting charmerande att hämta ur Katherines personlighet. Egentligen är hon inte mer än en fåfäng hycklare som ser ner på allt som inte passar hennes högvärdiga överklassideal. (Hennes porträtt borde finnas bredvid definitionen av ”snobb” i ordboken…) Den enda anledningen till varför jag inte har sagt det rakt ut var hennes golfkort.

Ack, hennes underbara golfmedlemskap…

När jag förberedde mig för det femte slaget inför det tredje hålet var jag tvungen att välja. Jag kunde höra hennes andningar bakom mig. Så fort jag vände mig om för lämna golfklubban i väskan skulle vi hamna ansikte mot ansikte. Jag kunde acceptera hennes närmanden och behålla golfen i min rutin, eller säga sanningen om hennes vedervärdiga överklassbeteende och bli av med en av de få sysselsättningar som frambringar lugn i min vardag. (Hon skulle utan tvekan se till att jag inte var välkommen alls om jag hanterade det på fel sätt.)

Nej… Jag hade egentligen inget val.

När jag slog iväg bollen och vände mig om möttes våra blickar. Även om jag enligt min erfarenhet hade ett par sekunder på mig att ångra mitt beslut, upplevde jag ingen betänketid alls. Jag hade förverkat mina livlinor och det enda jag kunde göra var att inse att jag hade valt fel alternativ.


Fan.

Min sista blind date

Hon lyfte armbågarna från bordet och öppnade munnen. Med en frustration som jag aldrig skulle ha kunnat trycka ner, avbröt jag hennes date-monolog.

"Låt mig korta ner det åt dig. Du är en naiv hycklare som inte är värd mer än relationstipsen du hittar i dina skvallertidningar."

Även om jag i nästa ögonblick var täckt i kaffet som hade varit kvar i hennes mugg, var jag glad över att ha varit ärlig, inte mot min date, utan mot mig själv. Med ett leende vred jag ur den våta skjortan och lämnade kaféet.

På vägen till stadsbiblioteket underströk jag tanken att Blind-dates var källan till all ondska... om man bortsåg från Hem till gården och kaviar med banansmak.