Jag konfronterade en poet och fick böter

Jag har alltid sett söndagslunchen som en av de viktigaste aktiviteterna i mitt liv. Att ta en två timmar lång paus på en annars ledig dag frambringar ett stort lugn hos mig. Konversationerna är också mer stimulerande vid veckans sista tolvslag, och människor verkar slappna av lite grann.

Dagens lunch blev å andra sidan inte särskilt lyckobringande. Det var med en viss kväljande känsla som jag vände blicken mot Saras partner när han kom gående mot mitt bord. Han var klädd i en grönrandig vit skjorta, håliga jeans, och en svart basker. Hans ansikte var ockuperat av sydeuropeiska sminkprodukter och hans bleka hud påminde om en mimares. Hans horribla utseende överträffandes bara av hans matval. De uttorkade händerna höll i en tallrik med spenatpaj och ett glas havredryck.

När han stolt presenterade sig som en poet skapades en bild av en giljotin i mitt inre synfält. Dåvisste jag att mitt tålamod skulle nå botten inom tio minuter.

Det enda som är mer ansträngande än att lyssna på en översittare är att lyssna på en översittare som inte vet vad han pratar om. Han var som en amfetaminpåverkad Linda Rosing när han talade om vad postmodernismen betydde för honom.

Till slut fick jag nog och ställde några frågor:

Rick: Vad är hexameter?

Poeten: - tystnar och stirrar förvånat -

Rick: Vem var Robert Frost?

Poeten: Vad menar du?

Rick: Har du sett honom i dagens kulturdebatt?

Poeten: Bara i förbigående.

Rick: Konstigt, han dog för mer än 40 år sedan.

Vid det här tillfället förstod Sara att jag inte stod ut med hennes respektive längre, och bad honom hämta en flaska mineralvatten. Jag log brett och tog en segerklunk ur hans förfärliga havredryck.

När han hade lämnat bordet var Saras min dock allt annat än uppskattande. Hon hade läpparna i ett sådant läge som brukade visa att hon var besviken - eller riktigt arg. Under de följande minuterna fick jag också veta att hon var det sistnämnda. Jag blev också påmind om varför det inte fungerade för oss två.

När hon lämnade restaurang-kaféet med den där hycklarens hand om sin midja kunde jag ändå inte undvika de vågor av svartsjuka som stegrade inom mig. Det enda som är värre än en översittare är en översittare som fumlar med ens Ex.

Inglorious Basterds

Den lekfulla och kontroversielle regissören Quentin Tarantino har ännu en gång sparkat sig in i det amerikanska kulturlivet. Den här gången med en film om hämnd, borttappade skor, och komiska accenter.

Inglorious Basterds utspelar sig under andra världskriget. Vi följer en samling människoöden som bakom de blodiga linjerna binds ihop och går isär allteftersom Tarantino leker med kameravinklar och cinematiska referenser. Filmen bjuder bl.a. på berättelsen om den föräldralösa dottern som startar sin egen biograf, en judisk gerillagrupp, och en hänsynslös SS-officer – fantastiskt porträtterad av Christoph Waltz.

Skådespelarensemblen är för övrigt lika bemärkt som regissörens rörliga berättarstil. Brad Pitt, Eli Roth, Mélanie Laurent och Diane Kruger har samtliga en molnfri närvaro under de 2 ½ timmar som den historiskt avvikande storyn kräver. Även Mike Myers (Austin Powers, Shrek mfl.) gör en kort men iögonfallande insats under den första timmen som en brittisk officer.

"Filmen är nämligen mer flerspråkig
än ett onyktert Bellmansällskap"

Mellan alla ”jolly good” och utdragna vokaler som Pitt och Myers framför, måste tittaren därtill ofta söka efter textraden i skärmens botten. Filmen är nämligen mer flerspråkig än ett onyktert Bellmansällskap. Tyska, italienska, och franska repliker blandas oavbrutet i konversationerna, och har ofta en stor roll i händelseförloppet.

Bortsett från en underhållande karaktärsformalia och ett omfångsrikt språkbruk, bjuder Tarantino också frikostigt på sin 1900-talsinspiration under filmens gång. Vi upplever en kombination av både Spaghetti-westerns och kultförklarade krigsfilmer som The Dirty Dozen. Som en filmfantast kommer du med andra ord tveklöst att uthärda många ”Aha!”-upplevelser mellan de första kapitelmarkörerna. (De bästa scenerna är dock de unika. Vänta ivrigt på källarsekvensen!)

Sammanfattningsvis kan man säga att ett generellt omdöme av Inglorious Basterds kan jämföras med de av Tarantinos andra filmer; den är vild, oförutsägbar och grotesk, men samtidigt rogivande, episk, och vacker.

4/5 - En underbar filmupplevelse i ett oregelbundet, hänsynlöst format.

Rick'

Top 5 platser man hamnar på när man har druckit för mycket

Top 5: Platser man hamnar på när man har druckit för mycket.

5. Sergels torg.
4. Ett trapphus
3. Asfalten utanför Drivethroughn på McDonalds.
2. En sliten tygsoffa.

1. En Hästens-säng med en lismande häxa som man förr endast har umgåtts med för att få gratis tillgång till en golfklubb.

Fan också.

Häxfredag

Äntligen fredag. I morse hade jag endast en plan: proppa munnen full med choklad och se hela första säsongen av Frasier. Men efter studierna hann jag knappt sätta på mobilen innan Sms:en kom in.

Alla var från Katherine. Det som hände igår var uppenbarligen inte en engångsföreteelse som jag hade hoppats. Nu vill hon "gå ut" senare ikväll. (Det verkar som det i alla fall - alla smileys och utropstecken gjorde hennes meddelanden ganska svåra att översätta.)

Jag undrar om jag kan stå ut med att träffa hennes "väninnor" igen. Sedan den outhärdliga lunchen då jag träffade de fyra häxorna har de endast visat sig i mina värsta mardrömmar.

Jag kan svära på att de enda ämnena som togs upp under denna lunch från helvetet var Möbler, Paradise Hotel, och Pengar (de verkar sannerligen älska att se ner på arbetande människor). Djävulens nymfer, utan tvekan.

Samtidigt upplever jag lika få valmöjligheter som jag gjorde igår. Jag följer med. Om så bara för att uppleva vad som väntar mig på andra sidan floden Styx.

Fan. Inget golfmedlemskap kan vara värt det här.

Min uppoffring

En av fördelarna med en snobbig studiekollega är tillgången till de bra golfbanorna.

Jag uppskattar nog Katherines medlemskap mer än hon gör. Det finns inte många sysselsättningar som är mer rogivande än att slå iväg några bollar över ett finklippt gräslandskap.

I eftermiddags hamnade däremot denna lugnade oas i en sandstorm. Tills idag hade vi alltid varit minst tre som spelade, men idag hade Katherine endast bjudit in mig. I början hade jag ingenting emot det mindre sällskapet, men snart fick jag reda på att hennes motiv inte hade någonting att göra med golf. Det blev uppenbart efter de första golfbollarna; om de varma blickarna och det ljusa tonfallet inte var nog, så skingrade den vackra klädseln och hennes oblyga närmanden alla andra möjligheter.

Vanligtvis skulle jag uppskatta denna charmerande ritual, men det finns ingenting charmerande att hämta ur Katherines personlighet. Egentligen är hon inte mer än en fåfäng hycklare som ser ner på allt som inte passar hennes högvärdiga överklassideal. (Hennes porträtt borde finnas bredvid definitionen av ”snobb” i ordboken…) Den enda anledningen till varför jag inte har sagt det rakt ut var hennes golfkort.

Ack, hennes underbara golfmedlemskap…

När jag förberedde mig för det femte slaget inför det tredje hålet var jag tvungen att välja. Jag kunde höra hennes andningar bakom mig. Så fort jag vände mig om för lämna golfklubban i väskan skulle vi hamna ansikte mot ansikte. Jag kunde acceptera hennes närmanden och behålla golfen i min rutin, eller säga sanningen om hennes vedervärdiga överklassbeteende och bli av med en av de få sysselsättningar som frambringar lugn i min vardag. (Hon skulle utan tvekan se till att jag inte var välkommen alls om jag hanterade det på fel sätt.)

Nej… Jag hade egentligen inget val.

När jag slog iväg bollen och vände mig om möttes våra blickar. Även om jag enligt min erfarenhet hade ett par sekunder på mig att ångra mitt beslut, upplevde jag ingen betänketid alls. Jag hade förverkat mina livlinor och det enda jag kunde göra var att inse att jag hade valt fel alternativ.


Fan.

Min sista blind date

Hon lyfte armbågarna från bordet och öppnade munnen. Med en frustration som jag aldrig skulle ha kunnat trycka ner, avbröt jag hennes date-monolog.

"Låt mig korta ner det åt dig. Du är en naiv hycklare som inte är värd mer än relationstipsen du hittar i dina skvallertidningar."

Även om jag i nästa ögonblick var täckt i kaffet som hade varit kvar i hennes mugg, var jag glad över att ha varit ärlig, inte mot min date, utan mot mig själv. Med ett leende vred jag ur den våta skjortan och lämnade kaféet.

På vägen till stadsbiblioteket underströk jag tanken att Blind-dates var källan till all ondska... om man bortsåg från Hem till gården och kaviar med banansmak.

Henrik Schyffert gör succé på SVT

De som inte fastnade framför en långfilm på lördagskvällen hade förmodligen ögonen på SVT 1, och Henrik Schyfferts The 90's - ett försvarstal.

Det är ännu oklart om programmet kommer att ses som en fantastisk framgång eller som ännu ett fiasko sänt av "kulturexperterna" på Sveriges Television, men jag kan utan tvivel säga att konceptet som Schyffert, på en komikers vis, lyfte fram var någonting som fler än ett par instängda filosofer i Örebro har bekantat sig med: Ironi.

Trots att det är ett otroligt stort och mångtydigt begrepp ser de flesta som genomlevde 90: talets matta glans "ironi" som någonting ytterst bekant. Varför? Det var bland annat det som Schyfferts tal handlade om.

Talet är dock som sagt ett försvarstal, inte av 90:talet i sig, utan av Schyffert själv. Han var nämligen en typisk 90-talsironiker, en av dem som glömde allt vad allvarlighet var i det förra årtiondets leklystna vindar.

"...många kulturella referenser för den som letar."

Vi följer Schyffert i ett kultursatiriskt framträdande då han, med en livlig retorik, berättar om sin resa från nostalgisk ignorans i 70- och 80-talen, till ljuv upplysning i 90-talets slut. Även om föreställningen är aningen för rak och entydig emellanåt, finns det många kulturella referenser för den som letar.

Särskilt intressant i detta sammanhang är en av filosofen Sören Kierkegaards skrivelser. I denna introducerade han tre olika livsstilar; Estetikern, Etikern, och den Religiöse. Estetikern beskrev han som livsnjutaren, han som strävar efter antingen materiell framgång eller hedonistiska mål, medan Etikern var den som strävade efter att följa egenförsedda regler och principer. Det var mellan dessa två livsstilar som Kierkegaard märkte ut två andra: Ironikern och Humoristen. Henrik Schyffert beskriver i sitt tal tiden då han vandrade mellan dessa två personligheter, de som varken tar livsnjutningen eller de stränga reglerna på allvar.

Det finns givetvis flera platser att dyka på i Schyfferts filosofiska försvarstal, och du som inte såg direktsändningen i lördags borde invänta internetpremiären med spända skrattmuskler. En högt rekommenderad föreställning.

//Rick’

SVT:s nya dramaserie

På måndag 19.00 har In Treatment premiär på SVT.

I denna prisbelönta dramaserie ligger terapin i fokus. Den Emmy-nominerade Gabriel Byrne har huvudrollen som psykologen Paul Weston, som varje avsnitt leder en terapisession med en av fyra häpnadsväckande patienter.

Varje del är ungefär 20 minuter lång och utspelar sig till den största delen på Westons kontor, där denne utövar sin terapi. Det som gör serien så unik är den banbrytande prioriteringen av konversationer. Vanligtvis består ett avsnitt av en enda, intensiv konversation - en otroligt sinnrik och djup dialog mellan Weston och hans patient.

Dramaserien har blivit hyllad på båda sidor av Atlanten, och har vid flera tillfällen beskrivits som ”en av de bästa dramaserierna någonsin.” SVT:s programläggare är också positiva inför den svenska premiären imorgon kväll.

Trailern finns här:http://svt.se/2.109939/in_treatment

Det är också värt att uppmärksamma att SVT äntligen sänder en serie som inte har ett sömnpillers funktion. Andra Avenyn gör oss fortfarande illamående.
In Treatment klockan 19.00 imorgon alltså.

//Rick - som har popcornskålen redo vid sju imorgon kväll.

Svar till fansen

Sedan jag gjorde en referens till Robert Jordan på min blogg har jag fått kontakt med många andra fans av hans framgångsrika bokserie, The Wheel of Time.

Eftersom jag har en stund nu, innan min session bland kuddarna, kan jag svara på en del av frågorna jag fått.


Är du ett fan av serien?
Ja, jag är ett enormt fan. Jag köpte Eye of the World för sju år sedan och har varit på kroken sedan dess.


Finns det någon intervju med Robert Jordan?
Många mail gällde bristen på intervjuer med författaren; och vissa undrade om det fanns några överhuvudtaget!

Ni kan vara lugna. Det finns ett dussin videointervjuer och ännu fler litterära. Jag hittade en 18 minuter lång intervju från 2005 av Fast Forward: http://www.youtube.com/watch?v=fXOIdUI4jck

Mer info om hela The Wheel of Time serien finns på http://www.dragonmount.com/


När kommer sista delen ut?
Den sista boken, A memory of Light, kommer att släppas i tre olika delar. Den första, vid namnet The Gathering Storm, kommer att finnas i affärerna från den 3 November i år.Som många andra har jag en stor tillit för Brandon Sanderson, och är säker på att han kommer att göra ett fantastiskt jobb med Jordan's sista verk.

Nu måste jag inspektera insidan av mina ögonlock i några timmar. Det är en lång dag imorgon. Söndagsvilan är minst sagt obefintlig den här veckan.


//Rick' - 'Må ni alltid finna vatten och skugga'

Ett djupt andetag i Stockholm

På med säkerhetsbältet och den rosafärgade hjälmen, för nästa vecka kommer att bli den intensivaste jag någonsin har upplevt. När jag står inför familjehögtider, intervjuer, tentor, och en mångfald livsförändrande händelser kan jag föreställa mig ett behov för kaffe som är större än Robert Pattinson’s skivsamling, nästan i alla fall.


"... en stund mellan förberedelser och kaffedrickande "

Samtidigt som detta solida moln av händelser närmar sig, kommer fler tvivlande funderingar upp till ytan. Att tänka på allt som kan gå fel är vad en svensk ska göra antar jag. Trots mitt franska arv så har jag uppenbarligen tagit mig an denna skandinaviska tradition nu. Det skulle säkerligen förklara varför en viss tanke har gått om och om i mitt huvud sedan igår. Det var någonting min syster sa innan hon lämnade in sitt slutprojekt i historia för bedömning: ”Abraham Lincoln hade en ljusare framtid efter att ha plockat up sina teaterkuponger på biljettkontoret.”

Även om jag inte förväntar mig den presidentens öde, så är det mycket att ta tag i från och med måndag nästa vecka. Det är faktiskt så mycket att jag skulle bli tvungen att raka av mitt skägg två gånger innan jag hunnit skriva ner allting.

Så, den enda… mustasch-fria lösningen på problemet är nog att jag berättar om händelser nästa vecka i den takt de kommer. Jag borde kunna finna en stund mellan förberedelser och kaffedrickande då jag kan berätta hur stressig dagen har varit – och kanske klaga lite på den sydeuropeiska tendensen att doppa samma chips i dippen två gånger. The horror!


// Rick – som anser att ”double dipping” är källan till all ondska.

Ett Eiffeltorn i Stockholm

Efter att ha placerat muggen prydligt vid tallriken, såg jag skymten av någonting i kanten av mitt synfält. När jag höjde blicken fångade någonting på andra sidan fönstret mina blick. Kaféet där jag åt min lunch var litet, och knappast en plats för mirakel, men där stod hon i alla fall; ett ivrigt gäckande faktum inför min teori om att ingenting intressant kan hända vid lunchtid.

En minst sagt egendomlig syn. Hon ägde ett härdat ansikte som talade för att han upplevt mer än 70 vintrar, ett rosafärgat hår och tre ringar som satt med jämna mellanrum längs näsan. Hennes högklackade skor matchade utan tvivel hennes hår, om man bortsåg från de oljefläckar som samlats längs det latexliknande materialet. Hennes blick gick snabbt mellan två punkter: handtaget och pedalen på den EU-moped hon försökte trampa igång.

Jag var ordlös av förvåning. Mina ögon måste ha varit stora som tekoppar medan jag förstummad kryssade över en punkt på min interna upplevelselista. När jag hade sagt att jag någon gång ville se en gammal tant starta en lila moped så kunde jag knappast ha varit allvarlig. Eiffeltornet och de egyptiska pyramiderna hade jag faktist räknat med att se någon gång efter mina studier, men detta...

Efter att ha fått igång mopeden och gett mig en misstänksam blick brummade den egendomliga kvinnan iväg. Jag blinkade ett par gånger i ett försök att sluta stirra. Efter ytterligare ett par blinkningar och en självproducerad örfil, återgick jag till att dricka upp mitt nu svala kaffe.

Det verkade onekligen som en viss programledare hade haft rätt: Ingenting är omöjligt.

Ett socialt experiment

En vän från universitetet ringde igår för att be mig hjälpa henne med ett experiment. Jag hann knappt tacka ja innan hon ivrigt berättade vad det handlade om:

Hon skulle placera två olika skyltar på ett par skilda platser i Stockholm Centrum. Skyltarna skulle göra reklam för samma sak (en påhittad amerikansk film) men skiljas åt av en rubrik. Den ena skylten skulle tydligt säga att filmen var barnförbjuden. Enligt hennes hypotes skulle fler människor läsa filmdetaljerna om det framgick att de inte borde se den.

Eftersom experimentet skulle ske på två platser, och hon inte hade tillstånd för kameror, ville hon att jag skulle registrera resultaten vid en av platserna.

"Människor är genetisk programmerade
att se efter orsaker"

Själva testet pågick i 120 minuter. När det var klart hade jag registrerat mängden personer som såg på skylten, och hur stor del av dessa som läste detaljtexten. Eftersom jag hade observerat skylten utan "Barnförbjudet" kunde jag inte dra några slutsatser förrän jag jämförde mitt resultat med min väns. (Vi var tvungna att sätta upp båda skyltarna samtidigt, på olika platser, för att utesluta den effekt som tid och datum kan ha.) Men jag hade stora förhoppningar. När vi ställde upp siffrorna mot varandra bekräftades också vår hypotes.

De som såg skylten med "Barnförbjudet" i rubriken hade en större tendens att läsa detaljerna än de som såg skylten utan denna uppmaning. Men det var inte bara det som vi kom fram till. Det var i allmänhet fler som såg på den uppmanande skylten. Efter 80 minuter var publikskillnaden 38,5%.

Vad beror detta på? Även om det finns en hel del matematik i resultatpresentationen kan den största anledningen namnges med endast ett uttryck: Nyfikenhet. Människor är genetiskt programmerade att se efter orsaker - och efter att ha sett "Barnförbjudet" i rubriken vill vi självklart ta reda på orsaken till uppmaningen. (Det finns givetvis andra anledningar också, som t.ex adolescent trotsbeteende, men jag tar upp detta vid ett senare tillfälle.)

Det som fick publikskillanden att bli så stor var dock inte rubriken i sig, utan ett fenomen som vi inom psykologin kallar för "socialt bevis". Vi människor har en tendens att avgöra vad som är rätt genom att se på hur andra beter sig. När de förbigående i experimentet såg att flera personer tittade på en särskild skylt, bestämde de sig för att göra detsamma. (Du kan själv bekräfta detta fenomen genom att samla ihop några vänner på en välbefolkad plats, och samtidigt titta upp. De som går förbi kommer att göra samma sak. De som inte stannar upp kommer ändå att kasta en snabb blick uppåt för att se vad ni tittar på.)

Det ovanstående är naturligtvis endast en bråkdel av den slutliga dokumentationen (och mindre än en bråkdel av de statistiska beräkningar och vetenskapliga metoder vi använde) men hoppas att jag har gjort psykologisk forskning lite mer intressant. Om ni vill veta något mer om ämnet så är det bara att fråga i kommentarområdet.

//Rick'

En påskafton att minnas

Förmiddagen tillbringade jag i ett par högskolevänners sällskap. Vi diskuterade en bok (The Nightwatch av Lukyanenko) och utvecklade ett par bluesimprovisationer. Till lunch åt vi Paella – en rätt vars otroliga smak Laura ansvarade för. Som vanligt måste jag nämna att hon förtjänar en karriär inom Restauranglivet.

Min afton tillägnades familj och barndomsvänner, i ett rörigt firande på en mexikansk restaurang i närheten. Efter middagen blev det Karaoke och dryckestävlingar. Festandet pågick en lång bit in på småtimmarna, och jag spenderade natten hos Sarah – den som hade oturen att bli husvärd för de som missade nattbussen.

"Karaoke och dryckestävlingar."

Det var inte den vildaste påskafton jag varit med om, men jag misstänker att ingenting kan toppa 2007’. Jag är fortfarande snurrig från den festen.

Addition: Jag har en hel del studier framför mig de närmaste månaderna, så ni för nöja er med ett par uppdateringar i veckan. Jag finns på MSN om ni behöver mig.

// Rick – som återhämtar sig från en fantastisk helg.

En välgörare pustar ut (och behåller ett par strumpbyxor)

Om Hjalmar Söderberg hade upplevt den här dagen skulle han ha haft inspiration för ett helt decennium. Trots att jag till skillnad från Doktor Glas endast har strävat efter att göra gott dessa 13 timmar, är allt jag har fått tillbaka för mina ansträngningar en halvskrapad trisslott och någon annans kemtvätt. Jag vill vara tacksam för resultatet, men det är svårt att finna en situation där jag kan ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor.

Det är självklart långtifrån första gången mina godvilliga handlingar slår slint, men den nu känns det annorlunda. Den här gången kan inte mitt tålamod rädda mig från pessimismens stickiga omfamning. Jag har alltid sett mig som en välgörare; någon som rättar till skyltar och håller dörrar öppna. Och det är någon som jag gärna vill fortsätta att vara. Men frågan är om samhället verkligen vill ha en god samarit. Det verkar inte så. Med tanke på min belöning verkar det istället som om karma förespråkar bohemisk klädsel framför speglad lycka.

Trots dessa dystra tankegångar viker jag just nu ihop kjolen för att leta reda på dess rättmätige ägare. De namnlösa strumpbyxorna behåller jag. De verkar absorbera fukt ganska bra - och jag behöver torka golven imorgon.

"Det är svårt att finna en situation där jag kan
ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor. "

Hur som helst är det trisslotten som besvärar mig. Jag hittade den givetvis i samma samling kläder som slängdes på mig, men ska jag lämna tillbaka den? Den krigarsjälen som kastade den på mig när jag försökte hjälpa henne att lyfta tvättkorgen kanske inte skulle uppskatta mina ansträngningar särskilt mycket. Är mitt guldhjärtade beteende värt att behålla? Dagens samhälle verkar inte tycka det, och Söderbergs alter ego skulle förmodligen behålla lotten också.

Jag antar att den egentliga frågan är om det fortfarande finns plats för den gode välgöraren i det svenska samhället. Kanske lämnade vi gentlemännen kvar i 90-talet?

//Rick - en välgörare för tillfället.