lördag 25 april 2009

Svar till fansen

Sedan jag gjorde en referens till Robert Jordan på min blogg har jag fått kontakt med många andra fans av hans framgångsrika bokserie, The Wheel of Time.

Eftersom jag har en stund nu, innan min session bland kuddarna, kan jag svara på en del av frågorna jag fått.


Är du ett fan av serien?
Ja, jag är ett enormt fan. Jag köpte Eye of the World för sju år sedan och har varit på kroken sedan dess.


Finns det någon intervju med Robert Jordan?
Många mail gällde bristen på intervjuer med författaren; och vissa undrade om det fanns några överhuvudtaget!

Ni kan vara lugna. Det finns ett dussin videointervjuer och ännu fler litterära. Jag hittade en 18 minuter lång intervju från 2005 av Fast Forward: http://www.youtube.com/watch?v=fXOIdUI4jck

Mer info om hela The Wheel of Time serien finns på http://www.dragonmount.com/


När kommer sista delen ut?
Den sista boken, A memory of Light, kommer att släppas i tre olika delar. Den första, vid namnet The Gathering Storm, kommer att finnas i affärerna från den 3 November i år.Som många andra har jag en stor tillit för Brandon Sanderson, och är säker på att han kommer att göra ett fantastiskt jobb med Jordan's sista verk.

Nu måste jag inspektera insidan av mina ögonlock i några timmar. Det är en lång dag imorgon. Söndagsvilan är minst sagt obefintlig den här veckan.


//Rick' - 'Må ni alltid finna vatten och skugga'

torsdag 23 april 2009

Ett djupt andetag i Stockholm

På med säkerhetsbältet och den rosafärgade hjälmen, för nästa vecka kommer att bli den intensivaste jag någonsin har upplevt. När jag står inför familjehögtider, intervjuer, tentor, och en mångfald livsförändrande händelser kan jag föreställa mig ett behov för kaffe som är större än Robert Pattinson’s skivsamling, nästan i alla fall.


"... en stund mellan förberedelser och kaffedrickande "

Samtidigt som detta solida moln av händelser närmar sig, kommer fler tvivlande funderingar upp till ytan. Att tänka på allt som kan gå fel är vad en svensk ska göra antar jag. Trots mitt franska arv så har jag uppenbarligen tagit mig an denna skandinaviska tradition nu. Det skulle säkerligen förklara varför en viss tanke har gått om och om i mitt huvud sedan igår. Det var någonting min syster sa innan hon lämnade in sitt slutprojekt i historia för bedömning: ”Abraham Lincoln hade en ljusare framtid efter att ha plockat up sina teaterkuponger på biljettkontoret.”

Även om jag inte förväntar mig den presidentens öde, så är det mycket att ta tag i från och med måndag nästa vecka. Det är faktiskt så mycket att jag skulle bli tvungen att raka av mitt skägg två gånger innan jag hunnit skriva ner allting.

Så, den enda… mustasch-fria lösningen på problemet är nog att jag berättar om händelser nästa vecka i den takt de kommer. Jag borde kunna finna en stund mellan förberedelser och kaffedrickande då jag kan berätta hur stressig dagen har varit – och kanske klaga lite på den sydeuropeiska tendensen att doppa samma chips i dippen två gånger. The horror!


// Rick – som anser att ”double dipping” är källan till all ondska.

onsdag 15 april 2009

Ett Eiffeltorn i Stockholm

Efter att ha placerat muggen prydligt vid tallriken, såg jag skymten av någonting i kanten av mitt synfält. När jag höjde blicken fångade någonting på andra sidan fönstret mina blick. Kaféet där jag åt min lunch var litet, och knappast en plats för mirakel, men där stod hon i alla fall; ett ivrigt gäckande faktum inför min teori om att ingenting intressant kan hända vid lunchtid.

En minst sagt egendomlig syn. Hon ägde ett härdat ansikte som talade för att han upplevt mer än 70 vintrar, ett rosafärgat hår och tre ringar som satt med jämna mellanrum längs näsan. Hennes högklackade skor matchade utan tvivel hennes hår, om man bortsåg från de oljefläckar som samlats längs det latexliknande materialet. Hennes blick gick snabbt mellan två punkter: handtaget och pedalen på den EU-moped hon försökte trampa igång.

Jag var ordlös av förvåning. Mina ögon måste ha varit stora som tekoppar medan jag förstummad kryssade över en punkt på min interna upplevelselista. När jag hade sagt att jag någon gång ville se en gammal tant starta en lila moped så kunde jag knappast ha varit allvarlig. Eiffeltornet och de egyptiska pyramiderna hade jag faktist räknat med att se någon gång efter mina studier, men detta...

Efter att ha fått igång mopeden och gett mig en misstänksam blick brummade den egendomliga kvinnan iväg. Jag blinkade ett par gånger i ett försök att sluta stirra. Efter ytterligare ett par blinkningar och en självproducerad örfil, återgick jag till att dricka upp mitt nu svala kaffe.

Det verkade onekligen som en viss programledare hade haft rätt: Ingenting är omöjligt.

Ett socialt experiment

En vän från universitetet ringde igår för att be mig hjälpa henne med ett experiment. Jag hann knappt tacka ja innan hon ivrigt berättade vad det handlade om:

Hon skulle placera två olika skyltar på ett par skilda platser i Stockholm Centrum. Skyltarna skulle göra reklam för samma sak (en påhittad amerikansk film) men skiljas åt av en rubrik. Den ena skylten skulle tydligt säga att filmen var barnförbjuden. Enligt hennes hypotes skulle fler människor läsa filmdetaljerna om det framgick att de inte borde se den.

Eftersom experimentet skulle ske på två platser, och hon inte hade tillstånd för kameror, ville hon att jag skulle registrera resultaten vid en av platserna.

"Människor är genetisk programmerade
att se efter orsaker"

Själva testet pågick i 120 minuter. När det var klart hade jag registrerat mängden personer som såg på skylten, och hur stor del av dessa som läste detaljtexten. Eftersom jag hade observerat skylten utan "Barnförbjudet" kunde jag inte dra några slutsatser förrän jag jämförde mitt resultat med min väns. (Vi var tvungna att sätta upp båda skyltarna samtidigt, på olika platser, för att utesluta den effekt som tid och datum kan ha.) Men jag hade stora förhoppningar. När vi ställde upp siffrorna mot varandra bekräftades också vår hypotes.

De som såg skylten med "Barnförbjudet" i rubriken hade en större tendens att läsa detaljerna än de som såg skylten utan denna uppmaning. Men det var inte bara det som vi kom fram till. Det var i allmänhet fler som såg på den uppmanande skylten. Efter 80 minuter var publikskillnaden 38,5%.

Vad beror detta på? Även om det finns en hel del matematik i resultatpresentationen kan den största anledningen namnges med endast ett uttryck: Nyfikenhet. Människor är genetiskt programmerade att se efter orsaker - och efter att ha sett "Barnförbjudet" i rubriken vill vi självklart ta reda på orsaken till uppmaningen. (Det finns givetvis andra anledningar också, som t.ex adolescent trotsbeteende, men jag tar upp detta vid ett senare tillfälle.)

Det som fick publikskillanden att bli så stor var dock inte rubriken i sig, utan ett fenomen som vi inom psykologin kallar för "socialt bevis". Vi människor har en tendens att avgöra vad som är rätt genom att se på hur andra beter sig. När de förbigående i experimentet såg att flera personer tittade på en särskild skylt, bestämde de sig för att göra detsamma. (Du kan själv bekräfta detta fenomen genom att samla ihop några vänner på en välbefolkad plats, och samtidigt titta upp. De som går förbi kommer att göra samma sak. De som inte stannar upp kommer ändå att kasta en snabb blick uppåt för att se vad ni tittar på.)

Det ovanstående är naturligtvis endast en bråkdel av den slutliga dokumentationen (och mindre än en bråkdel av de statistiska beräkningar och vetenskapliga metoder vi använde) men hoppas att jag har gjort psykologisk forskning lite mer intressant. Om ni vill veta något mer om ämnet så är det bara att fråga i kommentarområdet.

//Rick'

söndag 12 april 2009

En påskafton att minnas

Förmiddagen tillbringade jag i ett par högskolevänners sällskap. Vi diskuterade en bok (The Nightwatch av Lukyanenko) och utvecklade ett par bluesimprovisationer. Till lunch åt vi Paella – en rätt vars otroliga smak Laura ansvarade för. Som vanligt måste jag nämna att hon förtjänar en karriär inom Restauranglivet.

Min afton tillägnades familj och barndomsvänner, i ett rörigt firande på en mexikansk restaurang i närheten. Efter middagen blev det Karaoke och dryckestävlingar. Festandet pågick en lång bit in på småtimmarna, och jag spenderade natten hos Sarah – den som hade oturen att bli husvärd för de som missade nattbussen.

"Karaoke och dryckestävlingar."

Det var inte den vildaste påskafton jag varit med om, men jag misstänker att ingenting kan toppa 2007’. Jag är fortfarande snurrig från den festen.

Addition: Jag har en hel del studier framför mig de närmaste månaderna, så ni för nöja er med ett par uppdateringar i veckan. Jag finns på MSN om ni behöver mig.

// Rick – som återhämtar sig från en fantastisk helg.

fredag 10 april 2009

En välgörare pustar ut (och behåller ett par strumpbyxor)

Om Hjalmar Söderberg hade upplevt den här dagen skulle han ha haft inspiration för ett helt decennium. Trots att jag till skillnad från Doktor Glas endast har strävat efter att göra gott dessa 13 timmar, är allt jag har fått tillbaka för mina ansträngningar en halvskrapad trisslott och någon annans kemtvätt. Jag vill vara tacksam för resultatet, men det är svårt att finna en situation där jag kan ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor.

Det är självklart långtifrån första gången mina godvilliga handlingar slår slint, men den nu känns det annorlunda. Den här gången kan inte mitt tålamod rädda mig från pessimismens stickiga omfamning. Jag har alltid sett mig som en välgörare; någon som rättar till skyltar och håller dörrar öppna. Och det är någon som jag gärna vill fortsätta att vara. Men frågan är om samhället verkligen vill ha en god samarit. Det verkar inte så. Med tanke på min belöning verkar det istället som om karma förespråkar bohemisk klädsel framför speglad lycka.

Trots dessa dystra tankegångar viker jag just nu ihop kjolen för att leta reda på dess rättmätige ägare. De namnlösa strumpbyxorna behåller jag. De verkar absorbera fukt ganska bra - och jag behöver torka golven imorgon.

"Det är svårt att finna en situation där jag kan
ha användning av en kjol och ett par strumpbyxor. "


Hur som helst är det trisslotten som besvärar mig. Jag hittade den givetvis i samma samling kläder som slängdes på mig, men ska jag lämna tillbaka den? Den krigarsjälen som kastade den på mig när jag försökte hjälpa henne att lyfta tvättkorgen kanske inte skulle uppskatta mina ansträngningar särskilt mycket. Är mitt guldhjärtade beteende värt att behålla? Dagens samhälle verkar inte tycka det, och Söderbergs alter ego skulle förmodligen behålla lotten också.


Jag antar att den egentliga frågan är om det fortfarande finns plats för den gode välgöraren i det svenska samhället. Kanske lämnade vi gentlemännen kvar i 90-talet?

//Rick - en välgörare för tillfället.