En av fördelarna med en snobbig studiekollega är tillgången till de bra golfbanorna.
Jag uppskattar nog Katherines medlemskap mer än hon gör. Det finns inte många sysselsättningar som är mer rogivande än att slå iväg några bollar över ett finklippt gräslandskap.
I eftermiddags hamnade däremot denna lugnade oas i en sandstorm. Tills idag hade vi alltid varit minst tre som spelade, men idag hade Katherine endast bjudit in mig. I början hade jag ingenting emot det mindre sällskapet, men snart fick jag reda på att hennes motiv inte hade någonting att göra med golf. Det blev uppenbart efter de första golfbollarna; om de varma blickarna och det ljusa tonfallet inte var nog, så skingrade den vackra klädseln och hennes oblyga närmanden alla andra möjligheter.
Vanligtvis skulle jag uppskatta denna charmerande ritual, men det finns ingenting charmerande att hämta ur Katherines personlighet. Egentligen är hon inte mer än en fåfäng hycklare som ser ner på allt som inte passar hennes högvärdiga överklassideal. (Hennes porträtt borde finnas bredvid definitionen av ”snobb” i ordboken…) Den enda anledningen till varför jag inte har sagt det rakt ut var hennes golfkort.
Ack, hennes underbara golfmedlemskap…
När jag förberedde mig för det femte slaget inför det tredje hålet var jag tvungen att välja. Jag kunde höra hennes andningar bakom mig. Så fort jag vände mig om för lämna golfklubban i väskan skulle vi hamna ansikte mot ansikte. Jag kunde acceptera hennes närmanden och behålla golfen i min rutin, eller säga sanningen om hennes vedervärdiga överklassbeteende och bli av med en av de få sysselsättningar som frambringar lugn i min vardag. (Hon skulle utan tvekan se till att jag inte var välkommen alls om jag hanterade det på fel sätt.)
Nej… Jag hade egentligen inget val.
När jag slog iväg bollen och vände mig om möttes våra blickar. Även om jag enligt min erfarenhet hade ett par sekunder på mig att ångra mitt beslut, upplevde jag ingen betänketid alls. Jag hade förverkat mina livlinor och det enda jag kunde göra var att inse att jag hade valt fel alternativ.
Fan.
torsdag 20 augusti 2009
fredag 14 augusti 2009
Min sista blind date
Hon lyfte armbågarna från bordet och öppnade munnen. Med en frustration som jag aldrig skulle ha kunnat trycka ner, avbröt jag hennes date-monolog.
"Låt mig korta ner det åt dig. Du är en naiv hycklare som inte är värd mer än relationstipsen du hittar i dina skvallertidningar."
Även om jag i nästa ögonblick var täckt i kaffet som hade varit kvar i hennes mugg, var jag glad över att ha varit ärlig, inte mot min date, utan mot mig själv. Med ett leende vred jag ur den våta skjortan och lämnade kaféet.
På vägen till stadsbiblioteket underströk jag tanken att Blind-dates var källan till all ondska... om man bortsåg från Hem till gården och kaviar med banansmak.
"Låt mig korta ner det åt dig. Du är en naiv hycklare som inte är värd mer än relationstipsen du hittar i dina skvallertidningar."
Även om jag i nästa ögonblick var täckt i kaffet som hade varit kvar i hennes mugg, var jag glad över att ha varit ärlig, inte mot min date, utan mot mig själv. Med ett leende vred jag ur den våta skjortan och lämnade kaféet.
På vägen till stadsbiblioteket underströk jag tanken att Blind-dates var källan till all ondska... om man bortsåg från Hem till gården och kaviar med banansmak.
lördag 23 maj 2009
Henrik Schyffert gör succé på SVT
De som inte fastnade framför en långfilm på lördagskvällen hade förmodligen ögonen på SVT 1, och Henrik Schyfferts The 90's - ett försvarstal.
Det är ännu oklart om programmet kommer att ses som en fantastisk framgång eller som ännu ett fiasko sänt av "kulturexperterna" på Sveriges Television, men jag kan utan tvivel säga att konceptet som Schyffert, på en komikers vis, lyfte fram var någonting som fler än ett par instängda filosofer i Örebro har bekantat sig med: Ironi.
Trots att det är ett otroligt stort och mångtydigt begrepp ser de flesta som genomlevde 90: talets matta glans "ironi" som någonting ytterst bekant. Varför? Det var bland annat det som Schyfferts tal handlade om.
Talet är dock som sagt ett försvarstal, inte av 90:talet i sig, utan av Schyffert själv. Han var nämligen en typisk 90-talsironiker, en av dem som glömde allt vad allvarlighet var i det förra årtiondets leklystna vindar.
"...många kulturella referenser för den som letar."
Vi följer Schyffert i ett kultursatiriskt framträdande då han, med en livlig retorik, berättar om sin resa från nostalgisk ignorans i 70- och 80-talen, till ljuv upplysning i 90-talets slut. Även om föreställningen är aningen för rak och entydig emellanåt, finns det många kulturella referenser för den som letar.
Särskilt intressant i detta sammanhang är en av filosofen Sören Kierkegaards skrivelser. I denna introducerade han tre olika livsstilar; Estetikern, Etikern, och den Religiöse. Estetikern beskrev han som livsnjutaren, han som strävar efter antingen materiell framgång eller hedonistiska mål, medan Etikern var den som strävade efter att följa egenförsedda regler och principer. Det var mellan dessa två livsstilar som Kierkegaard märkte ut två andra: Ironikern och Humoristen. Henrik Schyffert beskriver i sitt tal tiden då han vandrade mellan dessa två personligheter, de som varken tar livsnjutningen eller de stränga reglerna på allvar.
Det finns givetvis flera platser att dyka på i Schyfferts filosofiska försvarstal, och du som inte såg direktsändningen i lördags borde invänta internetpremiären med spända skrattmuskler. En högt rekommenderad föreställning.
//Rick’
Det är ännu oklart om programmet kommer att ses som en fantastisk framgång eller som ännu ett fiasko sänt av "kulturexperterna" på Sveriges Television, men jag kan utan tvivel säga att konceptet som Schyffert, på en komikers vis, lyfte fram var någonting som fler än ett par instängda filosofer i Örebro har bekantat sig med: Ironi.
Trots att det är ett otroligt stort och mångtydigt begrepp ser de flesta som genomlevde 90: talets matta glans "ironi" som någonting ytterst bekant. Varför? Det var bland annat det som Schyfferts tal handlade om.
Talet är dock som sagt ett försvarstal, inte av 90:talet i sig, utan av Schyffert själv. Han var nämligen en typisk 90-talsironiker, en av dem som glömde allt vad allvarlighet var i det förra årtiondets leklystna vindar.
"...många kulturella referenser för den som letar."
Vi följer Schyffert i ett kultursatiriskt framträdande då han, med en livlig retorik, berättar om sin resa från nostalgisk ignorans i 70- och 80-talen, till ljuv upplysning i 90-talets slut. Även om föreställningen är aningen för rak och entydig emellanåt, finns det många kulturella referenser för den som letar.
Särskilt intressant i detta sammanhang är en av filosofen Sören Kierkegaards skrivelser. I denna introducerade han tre olika livsstilar; Estetikern, Etikern, och den Religiöse. Estetikern beskrev han som livsnjutaren, han som strävar efter antingen materiell framgång eller hedonistiska mål, medan Etikern var den som strävade efter att följa egenförsedda regler och principer. Det var mellan dessa två livsstilar som Kierkegaard märkte ut två andra: Ironikern och Humoristen. Henrik Schyffert beskriver i sitt tal tiden då han vandrade mellan dessa två personligheter, de som varken tar livsnjutningen eller de stränga reglerna på allvar.
Det finns givetvis flera platser att dyka på i Schyfferts filosofiska försvarstal, och du som inte såg direktsändningen i lördags borde invänta internetpremiären med spända skrattmuskler. En högt rekommenderad föreställning.
//Rick’
söndag 10 maj 2009
SVT:s nya dramaserie
På måndag 19.00 har In Treatment premiär på SVT.
I denna prisbelönta dramaserie ligger terapin i fokus. Den Emmy-nominerade Gabriel Byrne har huvudrollen som psykologen Paul Weston, som varje avsnitt leder en terapisession med en av fyra häpnadsväckande patienter.
Varje del är ungefär 20 minuter lång och utspelar sig till den största delen på Westons kontor, där denne utövar sin terapi. Det som gör serien så unik är den banbrytande prioriteringen av konversationer. Vanligtvis består ett avsnitt av en enda, intensiv konversation - en otroligt sinnrik och djup dialog mellan Weston och hans patient.
Dramaserien har blivit hyllad på båda sidor av Atlanten, och har vid flera tillfällen beskrivits som ”en av de bästa dramaserierna någonsin.” SVT:s programläggare är också positiva inför den svenska premiären imorgon kväll.
Trailern finns här:http://svt.se/2.109939/in_treatment
Det är också värt att uppmärksamma att SVT äntligen sänder en serie som inte har ett sömnpillers funktion. Andra Avenyn gör oss fortfarande illamående.
In Treatment klockan 19.00 imorgon alltså.
//Rick - som har popcornskålen redo vid sju imorgon kväll.
I denna prisbelönta dramaserie ligger terapin i fokus. Den Emmy-nominerade Gabriel Byrne har huvudrollen som psykologen Paul Weston, som varje avsnitt leder en terapisession med en av fyra häpnadsväckande patienter.
Varje del är ungefär 20 minuter lång och utspelar sig till den största delen på Westons kontor, där denne utövar sin terapi. Det som gör serien så unik är den banbrytande prioriteringen av konversationer. Vanligtvis består ett avsnitt av en enda, intensiv konversation - en otroligt sinnrik och djup dialog mellan Weston och hans patient.
Dramaserien har blivit hyllad på båda sidor av Atlanten, och har vid flera tillfällen beskrivits som ”en av de bästa dramaserierna någonsin.” SVT:s programläggare är också positiva inför den svenska premiären imorgon kväll.
Trailern finns här:http://svt.se/2.109939/in_treatment
Det är också värt att uppmärksamma att SVT äntligen sänder en serie som inte har ett sömnpillers funktion. Andra Avenyn gör oss fortfarande illamående.
In Treatment klockan 19.00 imorgon alltså.
//Rick - som har popcornskålen redo vid sju imorgon kväll.
lördag 25 april 2009
Svar till fansen
Sedan jag gjorde en referens till Robert Jordan på min blogg har jag fått kontakt med många andra fans av hans framgångsrika bokserie, The Wheel of Time.
Eftersom jag har en stund nu, innan min session bland kuddarna, kan jag svara på en del av frågorna jag fått.
Är du ett fan av serien?
Ja, jag är ett enormt fan. Jag köpte Eye of the World för sju år sedan och har varit på kroken sedan dess.
Finns det någon intervju med Robert Jordan?
Många mail gällde bristen på intervjuer med författaren; och vissa undrade om det fanns några överhuvudtaget!
Ni kan vara lugna. Det finns ett dussin videointervjuer och ännu fler litterära. Jag hittade en 18 minuter lång intervju från 2005 av Fast Forward: http://www.youtube.com/watch?v=fXOIdUI4jck
Mer info om hela The Wheel of Time serien finns på http://www.dragonmount.com/
När kommer sista delen ut?
Den sista boken, A memory of Light, kommer att släppas i tre olika delar. Den första, vid namnet The Gathering Storm, kommer att finnas i affärerna från den 3 November i år.Som många andra har jag en stor tillit för Brandon Sanderson, och är säker på att han kommer att göra ett fantastiskt jobb med Jordan's sista verk.
Nu måste jag inspektera insidan av mina ögonlock i några timmar. Det är en lång dag imorgon. Söndagsvilan är minst sagt obefintlig den här veckan.
//Rick' - 'Må ni alltid finna vatten och skugga'
Eftersom jag har en stund nu, innan min session bland kuddarna, kan jag svara på en del av frågorna jag fått.
Är du ett fan av serien?
Ja, jag är ett enormt fan. Jag köpte Eye of the World för sju år sedan och har varit på kroken sedan dess.
Finns det någon intervju med Robert Jordan?
Många mail gällde bristen på intervjuer med författaren; och vissa undrade om det fanns några överhuvudtaget!
Ni kan vara lugna. Det finns ett dussin videointervjuer och ännu fler litterära. Jag hittade en 18 minuter lång intervju från 2005 av Fast Forward: http://www.youtube.com/watch?v=fXOIdUI4jck
Mer info om hela The Wheel of Time serien finns på http://www.dragonmount.com/
När kommer sista delen ut?
Den sista boken, A memory of Light, kommer att släppas i tre olika delar. Den första, vid namnet The Gathering Storm, kommer att finnas i affärerna från den 3 November i år.Som många andra har jag en stor tillit för Brandon Sanderson, och är säker på att han kommer att göra ett fantastiskt jobb med Jordan's sista verk.
Nu måste jag inspektera insidan av mina ögonlock i några timmar. Det är en lång dag imorgon. Söndagsvilan är minst sagt obefintlig den här veckan.
//Rick' - 'Må ni alltid finna vatten och skugga'
torsdag 23 april 2009
Ett djupt andetag i Stockholm
På med säkerhetsbältet och den rosafärgade hjälmen, för nästa vecka kommer att bli den intensivaste jag någonsin har upplevt. När jag står inför familjehögtider, intervjuer, tentor, och en mångfald livsförändrande händelser kan jag föreställa mig ett behov för kaffe som är större än Robert Pattinson’s skivsamling, nästan i alla fall.
"... en stund mellan förberedelser och kaffedrickande "
Samtidigt som detta solida moln av händelser närmar sig, kommer fler tvivlande funderingar upp till ytan. Att tänka på allt som kan gå fel är vad en svensk ska göra antar jag. Trots mitt franska arv så har jag uppenbarligen tagit mig an denna skandinaviska tradition nu. Det skulle säkerligen förklara varför en viss tanke har gått om och om i mitt huvud sedan igår. Det var någonting min syster sa innan hon lämnade in sitt slutprojekt i historia för bedömning: ”Abraham Lincoln hade en ljusare framtid efter att ha plockat up sina teaterkuponger på biljettkontoret.”
Även om jag inte förväntar mig den presidentens öde, så är det mycket att ta tag i från och med måndag nästa vecka. Det är faktiskt så mycket att jag skulle bli tvungen att raka av mitt skägg två gånger innan jag hunnit skriva ner allting.
Så, den enda… mustasch-fria lösningen på problemet är nog att jag berättar om händelser nästa vecka i den takt de kommer. Jag borde kunna finna en stund mellan förberedelser och kaffedrickande då jag kan berätta hur stressig dagen har varit – och kanske klaga lite på den sydeuropeiska tendensen att doppa samma chips i dippen två gånger. The horror!
// Rick – som anser att ”double dipping” är källan till all ondska.
"... en stund mellan förberedelser och kaffedrickande "
Samtidigt som detta solida moln av händelser närmar sig, kommer fler tvivlande funderingar upp till ytan. Att tänka på allt som kan gå fel är vad en svensk ska göra antar jag. Trots mitt franska arv så har jag uppenbarligen tagit mig an denna skandinaviska tradition nu. Det skulle säkerligen förklara varför en viss tanke har gått om och om i mitt huvud sedan igår. Det var någonting min syster sa innan hon lämnade in sitt slutprojekt i historia för bedömning: ”Abraham Lincoln hade en ljusare framtid efter att ha plockat up sina teaterkuponger på biljettkontoret.”
Även om jag inte förväntar mig den presidentens öde, så är det mycket att ta tag i från och med måndag nästa vecka. Det är faktiskt så mycket att jag skulle bli tvungen att raka av mitt skägg två gånger innan jag hunnit skriva ner allting.
Så, den enda… mustasch-fria lösningen på problemet är nog att jag berättar om händelser nästa vecka i den takt de kommer. Jag borde kunna finna en stund mellan förberedelser och kaffedrickande då jag kan berätta hur stressig dagen har varit – och kanske klaga lite på den sydeuropeiska tendensen att doppa samma chips i dippen två gånger. The horror!
// Rick – som anser att ”double dipping” är källan till all ondska.
onsdag 15 april 2009
Ett Eiffeltorn i Stockholm
Efter att ha placerat muggen prydligt vid tallriken, såg jag skymten av någonting i kanten av mitt synfält. När jag höjde blicken fångade någonting på andra sidan fönstret mina blick. Kaféet där jag åt min lunch var litet, och knappast en plats för mirakel, men där stod hon i alla fall; ett ivrigt gäckande faktum inför min teori om att ingenting intressant kan hända vid lunchtid.
En minst sagt egendomlig syn. Hon ägde ett härdat ansikte som talade för att han upplevt mer än 70 vintrar, ett rosafärgat hår och tre ringar som satt med jämna mellanrum längs näsan. Hennes högklackade skor matchade utan tvivel hennes hår, om man bortsåg från de oljefläckar som samlats längs det latexliknande materialet. Hennes blick gick snabbt mellan två punkter: handtaget och pedalen på den EU-moped hon försökte trampa igång.
Jag var ordlös av förvåning. Mina ögon måste ha varit stora som tekoppar medan jag förstummad kryssade över en punkt på min interna upplevelselista. När jag hade sagt att jag någon gång ville se en gammal tant starta en lila moped så kunde jag knappast ha varit allvarlig. Eiffeltornet och de egyptiska pyramiderna hade jag faktist räknat med att se någon gång efter mina studier, men detta...
Efter att ha fått igång mopeden och gett mig en misstänksam blick brummade den egendomliga kvinnan iväg. Jag blinkade ett par gånger i ett försök att sluta stirra. Efter ytterligare ett par blinkningar och en självproducerad örfil, återgick jag till att dricka upp mitt nu svala kaffe.
Det verkade onekligen som en viss programledare hade haft rätt: Ingenting är omöjligt.
En minst sagt egendomlig syn. Hon ägde ett härdat ansikte som talade för att han upplevt mer än 70 vintrar, ett rosafärgat hår och tre ringar som satt med jämna mellanrum längs näsan. Hennes högklackade skor matchade utan tvivel hennes hår, om man bortsåg från de oljefläckar som samlats längs det latexliknande materialet. Hennes blick gick snabbt mellan två punkter: handtaget och pedalen på den EU-moped hon försökte trampa igång.
Jag var ordlös av förvåning. Mina ögon måste ha varit stora som tekoppar medan jag förstummad kryssade över en punkt på min interna upplevelselista. När jag hade sagt att jag någon gång ville se en gammal tant starta en lila moped så kunde jag knappast ha varit allvarlig. Eiffeltornet och de egyptiska pyramiderna hade jag faktist räknat med att se någon gång efter mina studier, men detta...
Efter att ha fått igång mopeden och gett mig en misstänksam blick brummade den egendomliga kvinnan iväg. Jag blinkade ett par gånger i ett försök att sluta stirra. Efter ytterligare ett par blinkningar och en självproducerad örfil, återgick jag till att dricka upp mitt nu svala kaffe.
Det verkade onekligen som en viss programledare hade haft rätt: Ingenting är omöjligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)