Jag har alltid sett söndagslunchen som en av de viktigaste aktiviteterna i mitt liv. Att ta en två timmar lång paus på en annars ledig dag frambringar ett stort lugn hos mig. Konversationerna är också mer stimulerande vid veckans sista tolvslag, och människor verkar slappna av lite grann.
Dagens lunch blev å andra sidan inte särskilt lyckobringande. Det var med en viss kväljande känsla som jag vände blicken mot Saras partner när han kom gående mot mitt bord. Han var klädd i en grönrandig vit skjorta, håliga jeans, och en svart basker. Hans ansikte var ockuperat av sydeuropeiska sminkprodukter och hans bleka hud påminde om en mimares. Hans horribla utseende överträffandes bara av hans matval. De uttorkade händerna höll i en tallrik med spenatpaj och ett glas havredryck.
När han stolt presenterade sig som en poet skapades en bild av en giljotin i mitt inre synfält. Dåvisste jag att mitt tålamod skulle nå botten inom tio minuter.
Det enda som är mer ansträngande än att lyssna på en översittare är att lyssna på en översittare som inte vet vad han pratar om. Han var som en amfetaminpåverkad Linda Rosing när han talade om vad postmodernismen betydde för honom.
Till slut fick jag nog och ställde några frågor:
Rick: Vad är hexameter?
Poeten: - tystnar och stirrar förvånat -
Poeten: Vad menar du?
Rick: Har du sett honom i dagens kulturdebatt?
Poeten:
Rick: Konstigt, han dog för mer än 40 år sedan.
Vid det här tillfället förstod Sara att jag inte stod ut med hennes respektive längre, och bad honom hämta en flaska mineralvatten. Jag log brett och tog en segerklunk ur hans förfärliga havredryck.
När han hade lämnat bordet var Saras min dock allt annat än uppskattande. Hon hade läpparna i ett sådant läge som brukade visa att hon var besviken - eller riktigt arg. Under de följande minuterna fick jag också veta att hon var det sistnämnda. Jag blev också påmind om varför det inte fungerade för oss två.
När hon lämnade restaurang-kaféet med den där hycklarens hand om sin midja kunde jag ändå inte undvika de vågor av svartsjuka som stegrade inom mig. Det enda som är värre än en översittare är en översittare som fumlar med ens Ex.
